moffa ❤️
jag kommer ihåg hur vi alltid brukade göra saker som gjorde mommo arg. när vi alltid gick till kiosken eller it-grillen. och allt annat vi hittade på. jag har aldrig varit så ledsen som jag var när jag var i stugan och pappa säger till mig att moffa hade dött. kommer ihåg att jag låg under täcket och grät och min lillebror frågade varför jag var så ledsen, pappas svar var att han skulle låta mig vara ifred. så där låg jag ensam och grät för att hela min värld hade rasat och ingen fanns där för att ge mig tröst.
när vi fick åka till sjukhuset för att se moffa en sista gång var jag så rädd. det var ju moffa som låg där men han var ju så stel. hur kunde min moffa ligga där utan att andas? hur kunde min moffa ligga där helt stel och kall? det var ju min moffa som var bäst i världen, som var min värld han kan ju inte ligga där och inte andas.
min älskade moffa, jag vet att vi kommer ses igen. i en annan värld. inte här, inte nu men i framtiden. du fattas mig något så ofattbart ❤️